Lord Don't Slow Me Down

25 November 2006.

Låt mig säga såhär: Jag trodde inte musik kunde förändra människor. Jag trodde fel. Ibland lurar man sig själv. Man vill att saker ska vara bättre än de är. I min spikraka musikaliska linje hade jag redan bestämt mig för vad som var bra, det fanns ingen plats för något nytt eller annorlunda. Jag lyssande mycket på house och trance vid den här tiden, mycket är väl egentligen en underdrift då det i princip var det enda jag lyssnade på. House är bra, trance är ännu bättre. Men. Det stora MEN'ET: Det finns inte en enda liten gnutta känsla i musiken, det är samma musik som för 10 år sedan. Fast med nyare syntar.

Jag zappade i vanlig ordning igenom alla mina femtioelva kanaler och fastnade för ovanlighetens skull vid 2an. De visade en dokumentär, en dokumentär som kom att bli början på en ny fas i mitt liv. Jag såg egentligen bara de sista fem minuterna. Det räckte. Dokumentären var Lord Don't Slow Me Down, en film om Oasis världsturné 05/06. Den allra sista scenen visar när Oasis spelar Don't Look Back in Anger under en konsert. Noel Gallaghers inlevelse, publikens inlevelse. Det fanns en connection mellan bandet och publiken på ett sätt jag aldrig sett innan. Jag var fast, jag visste det inte exakt då. Men undermedvetet var jag fast.

I dag, nästan ett år senare är jag ett enormt Oasisfan och ser tillbaka på mig själv som en primitiv människa. Hur kunde jag vara så trångsynt? De säger att ens musiksmak formas främst under tonåren, jag skyller min dåvarande musiksmak på tonårsrevolten - uppvuxen med en gitarrsamlande, Harley Davidson-åkande pappa som lyssnade på allt annat än elektronisk musik. Det är klart jag skulle vara tvärtom. Det är ju helt naturligt för en vilsen tonåring.

Blir du lika påverkad som jag?